Hur hade du gjort?

Saraqeb, 24.03.14

Hur hade du gjort? frågar F mig där vi promenerar mellan de nyplanterade apelsin- och pistachträden. Hade du flyttat? Vi trampar försiktigt för att inte störa raderna med kikärtor och bondbönor på var sida om oss. Hon och hennes familj flyttade ut hit för att komma bort från stan för tre månader sedan.

De började bygga huset förra sommaren när regimens luftanfall var som värst. Ett dygn föll 26 tunn-bomber och otaliga granater.  I Taftanaz, några kilometer bort, dödades 73 personer från samma släkt, familjen Ghazzal. De har nu en egen kyrkogård i den ödsliga staden. Flertalet av dess invånare har flytt över gränsen till Turkiet.

F beskriver nätterna i stan förra sommaren. 45 grader varmt. Surrande bitande insekter som krälar på svettig hud. Tunna filtar sprayade med vatten utbredda längst in i husen, så långt borta som möjligt från fönster som står öppna för att glaset inte ska splittras och spraya över de sovande barnen. Ständiga oljud, MiG-plan som skränande dyker ner över husen och rider barnens mardrömmar.

Äldsta dottern kniper ihop munnen när hon hör ett plan, kan inte få luft och blir blå om läpparna. Hennes föräldrar spelar in ljud från flygplan och spelar upp för barnen medan de äter och när de leker som bäst för att vänja dem av med rädslan. Men trots det klamrar sig lillasyster fast vid sin mors arm och gnyr i sömnen var natt. De äldre pojkarna klarar sig bättre, har lärt sig de olika ljuden.

-          Nej, pappa. Det är ingen MiG och den är flera kilometer borta. Du behöver inte oroa dig.

F berättar om de första veckorna av MiG-attacker. Hon var alltid ensam hemma om dagarna med barnen. Skolorna var sönderbombade och ingen vågade släppa ut sina barn på gatan. Skräckslagna sprang de i en klunga från rum till rum med ljudet av MiG-planen virvlande ovanför sig. En desperat dans som upprepade sig gång på gång på gång i flera månader.

-          Jag klarar av nästan allt men ljudet av MiG-planen får min mage att vända sig ut och in. Jag sväljer ner spyorna och tårarna rinner. Skräcken. Det är hemskt. 

Under Ramadan hade F dukat fram mat strax innan skymningen. Hon hade precis börjat läsa ur Koranen när hon såg något i ögonvrån. En "barramil" (enorm tunna fylld med sprängmedel, spik, kemikalier etc) som singlade till marken, helt nära. Det var för sent att göra någonting åt saken, hon bara satt och tittade på den. Drog inte ett andetag förrän vinden tog tag i den och drog den till nästa gata där den sprängdes. Kraften slängde henne från ena änden av verandan till den andra.

-          De anföll alltid vid gryning och skymning under Ramadan. Alltid när vi skulle till att äta.

Nu bor de utanför stan. "Abu Khudra" kör ut grönsaker, ris, kaffe, sötsaker och diskmedel till alla de som haft råd att flytta ut på landet. Han delger också rykten om annalkande strider mellan FSA och regimstyrkor som riskerar att betyda intensifierade attacker från de senare. De som inte har råd sätter upp tält skänkta av Röda Halvmånen på en plätt jord som de lyckats få tag på. De riktigt fattiga promenerar eller betalar ockerpris för skjuts ut till fälten där de sitter under olivträden från morgon tills skymningen faller. Jobb, skola, drömmar om familj, liv. Allt går på sparlåga. Varje dag ser jag tonårspojkar sitta i dikesrenen med skolböckerna uppslagna. De flesta har inte gått i skolan på närmare två år och försöker desperat komma ikapp. Solen bränner dem i nacken men det är bättre än att sitta i stan och inte kunna koncentrera sig för rädslan att taket ska rämna är överhängande.

Ibland kan folk på förhand räkna ut att ett anfall är på väg men ofta kommer ingen sådan varning. I förrgår slets en ingenjör i 40-årsåldern rakt itu när ett MiG-plan attackerade de enorma silos med förra årets veteskörd. Dessa, liksom skolor, domstolar, sjukhus, oljeraffinaderiet, mejeriet och andra nödvändigheter för att ett samhälle ska kunna fortsätta att någorlunda fungera, är måltavlor för regimen. Allt som oftast faller dock bomberna istället över närliggande hus, gator med lekande barn och bilar körda av människor upptagna med vardagbestyr.

Under revolutionens kulmen arbetade biltvättare, läkare, städerskor, ingenjörer, advokater, livsmedelsbutiksägare dag och natt. Först med sin vanliga jobb och sedan med att elda ugnarna och baka bröd. De som hade råd införskaffade byttor med ost, dunkar med olivolja, kartonger med bröd. De lagade storgrytor och ris. Allt forslades ut till folket under olivträden ute på fälten.

Fortfarande dubbelarbetar många. En bygger ett hus, en annan tvättar bilar. Så fort det är strid inställer de sig, gör vad de kan och återvänder hem. Jag körs av R och S, båda FSA, till Taftanaz för att se ödeläggelsen. Hus efter hus efter hus jämnade med marken. Vi ser några få familjer men staden är rätt så öde. Den ligger bara någon kilometer ifrån regimens gamla militärflygplats som FSA efter åtta dagars strid tagit kontroll över. Den anfalls så gott som varje dag, liksom omkringliggande byar.

Medan S kör och rattar in revolutionära sånger på radion berättar R att de varit ett tätt kompisgäng på 10 killar. Nu återstår bara de två.

-          Därför vill jag inte att han ska dö.

S nickar och säger att han inte går ut i strid så mycket längre. Hans bror dödades av ISIS för tre månader sedan och det vore för mycket för deras mor om också han rycktes bort. Han kör dock som en galning, girar vilt mellan skockar med getter, småbarn och andra bilar.

-          Vi har inga hjärtan längre. Det är kanske det mest sorgliga av allt.

F vill att hennes barn ska kunna behålla sina hjärtan, att de ska kunna känna sorg och glädje med den intensitet som hör till en barndom. Hon vill inte att de trubbas av, förlikas med döden, vare sig sin egen eller andras. Därför har hon flyttat från stan. Vad jag skulle göra? Jag har inget bra svar. Vi kramar om varsin mjuk liten dotterkropp medan vi vandrar fram och tillbaka mellan träden.